Det ligger något smutsigt över begreppet one night stand. För mig var det aldrig något smutsigt. Även om jag bara får uppleva det en gång i mitt liv så måste jag säga att den gången var helt fantastisk.

Jag besökte en vän på annan ort över helgen. Vi hade beslutat oss för att gå ut sista kvällen och jag hade gäspat mig igenom en halvtråkig förfest. Jag hade väl inga direkta förväntningar på kvällen i övrigt och kände väl någonstans att kvällen var dödsdömd redan innan den startat. Vi rörde oss ner mot krogen ganska sent. Jag var inte speciellt påverkad men har tagit lärdom av att bra musik kan göra sitt. Han stod vid baren. Vi hade hängt på samma förfest, tillochmed skakat hand tidigare under dagen. Och jag vet inte om det handlade om uttråkan eller begär från min sida. Men plötsligt visste jag bara att det var honom jag ville ha. Vi pratade snabbt vid baren. Utbytte endast några meningar. Talade nära för att överrösta musiken. Första kyssen var fantastisk och självklar. Och snart var vi påväg till min vän. Vi pratade mycket. Antar att det mjukar upp en så pass oimpulsiv person som jag. Också kysstes vi. Massor. Hans mustasch kittlade mot min överläpp och hans bruna ögon var fantastiska. Vi hann aldrig slutföra det vi höll på med. Men det lilla som var, var fantastiskt. Och att sedan få sova på hans arm och omges av mjuka pussar hela natten - det påminde mig om vad jag vill ha.

För mig var det inget smutsigt. Det väckte bara en gnista av liv inom mig.

En gnista som tidigare män släckt.

Jag vet inte vad jag faller för hos män, för ingen av dem jag träffat har varit den andre lik. Jag blev handlöst och hopplöst förälskad när jag var 18. Vi träffades via en gemensam bekant och sedan kämpade han för att få mitt hjärta i månader innan jag vågade släppa taget om tryggheten och slänga mig ut för stupet och låta honom ta emot mig. Det höll i närmare 4 år. 4 år där jag lärde känna mig själv via någon annan. Vem jag var tillsammans med någon. Han lämnade mig en augustidag. Sa att vi inte fungerade längre. Och sedan försökte jag laga mig själv i andras famnar. För jag hade glömt hur man levde utan stöttpelare. Förträngt hur singelskap fungerar.

Den första mannen jag träffade efter honom ser jag såhär i efterhand mest som en utfyllnad, ett slags plåster på ett öppet sår. Någon att skeda med en tisdagnatt. Någon som var gammal men ändå ny. Någon som visste mitt förflutna och gått igenom samma sak. Jag föll för honom mest för att han fanns där när jag upplevde det som att ingen annan gjorde det.

Men för honom var jag inte den enda, så när han bytte relationsstatus på Facebook så började min sorgeprocess om från början.

Igen.

Vi sitter i min soffa. Jag sitter i en obekväm ställning för att inte nudda den hand som han lagt obehagligt nära mitt ben. Jag sneglar på klockan. Undrar när han tänker gå hem. Han kollar på teven och har knölat in min finaste soffkudde under sitt huvud. Den där fina kudden med tryck på som jag har mer som en prydnad än en faktisk huvudkudde. Hur kunde det bli såhär? Första dejten kändes ju bra? Ja nästan för bra? Och nu känns det bara konstigt och obehagligt. Som att han vill så mycket att jag inte vill alls. Efter en timme åker han hem. Och jag pustar ut. Kramar honom snabbt i hallen innan jag låser dörren och lovar mig själv att aldrig mer träffa den mannen igen.

Jag är 24 år. Snart 25. Jag har varit singel i 2 år och 7 månader. Jag har dejtat så pass många killar att jag tappat räkningen och den vanligaste frågan jag får av min umgängeskrets är "har du träffat någon än?". Och jag har inte bara träffat någon. Jag har träffat några. Och här kommer ni få följa dem.

Dejterna.

För alla hittar inte rätt famn vid första försöket.