Vi möttes på en förfest. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte allt för stora delar av kvällen. Och han var väl en av delarna som föll bort. Så när jag fick sms och vänförfrågan på fb samtidigt på natten så dröjde det ett tag innan jag förstod vem det var.

Han bodde en bit bort (killar som jag fattar tycke för har en tendens att göra det). Vi skrev mycket. Från början var jag inte alls särskilt intresserad. Det var nog egentligen först när han tog tåget upp en fredagkväll, för att spendera en helg tillsammans med mig, som jag föll.

Första kyssen var lite utav en filmkyss. En uppochnerpuss i min soffa. Sen var jag fast. Det jag föll för med honom var att han inte alls var sådär påstridig som många andra är. Han var mer försiktig. Visade en större acceptans. Var mer.. som jag.

Jag åkte ner till honom redan helgen därpå. Spenderade timmar i hans armar, borrade in ansiktet i hans bröst när han berättade det otäcka som hände i filmen. Höll mig i handen när vi såg på bio. Bjöd mig på middag ute och tog med mig på lång promenad för att visa mig staden. Han var den jag behövde precis då. Den jag letat efter utan att jag vetat om det.

När jag kom hem rann det mer och mer ut i sanden. Han slutade höra av sig och jag kämpade (i mina mått mätta, jag brukar inte vara den som gör allt för stora ansträngningar när det gäller killar). När en vän berättade att han hade en annan tjej så grät jag. Jag vet inte än idag om det är sant. Men jag fortsatte att höra av mig ändå, om än lite mer avvaktande och försiktigt. När jag skrev sista sms:et så kände jag i magen att det var det sista. Vår väg slutade här. Utan förklaringar. Utan någon som helst konfrontation från min sida. Men jag lät det vara så.

Tänkte att jag inte offrar mer för killar än vad de är värda.

Och jag vet inte än idag om han var mer värd än så.

Vi träffades på midsommarafton. Jag tror jag föll lite för honom mest för att han inte var sådär på som män som vet vad de vill ha brukar vara. Han var mer försiktig. Mjuk. Långsam. Och jag tror det var vad jag behövde just då. Jag var trött på dem som rusade in i mitt liv för att rusa ut lika fort. Det här var en kille som menade allvar.

Vi skrev ett tag. Pratade i telefonen. Allt var okej tills det var dags för den där första dejten. Hemma hos mig.

Jag hade nog lite sett framemot att han skulle komma. Tyckte att telefonsamtalet vi hade kvällen innan hade flutit på bra. Vi hade lite samma typ av humor. Också var han händig och självständig. Några av de förmågor jag attraheras av hos män.

Men i min soffa försvann det där självständiga. Plötsligt frågade han om lov för att få flytta närmare mig i soffan. Han frågade om lov ifall han fick ge mig någon typ av märklig handmassage. Det kändes som han satt och knådade mina handflator i timmar. Detta under tystnad. Och sen dog egentligen alla typer av stackars känslor i mig för honom. Jag gömde mina händer under filten resten av kvällen.

För även om jag inte söker män som rusar in i mitt liv och stökar till så vill jag åtminstone träffa någon som tar egna initiativ. Och får något att hända. Och att då ta initiativet till en märklig handmassage. Jag vet inte. Det kanske funkar på andra. Men inte på mig.

När han kom hem tackade han för en trevlig kväll via sms. Och jag satt återigen med någons hjärta i min hand, med två alternativ. Att krossa det hårt eller att krossa det mjukt.

Vi har mötts via bekanta även efter detta. Och jag har via omvägar fått höra att jag fortfarande är hans absoluta drömkvinna.

Och det är ju fint.

På sitt sätt.

Jag festade på annan ort över en helg. Sista kvällen var jag nykter för att kunna köra hem dagen efter. Min vän hade efter tre kvällars sökande funnit ragg. En odräglig och full man som sluddrade något om att han ville ha trekant. Att jag kunde få vara med om jag så ville. Jag äcklades av tanken. Äcklades av killar överlag. När min vän stannade för att prata med en bekant stod jag där vid dansgolvet. Märkbart trött med tankarna någonannanstans.

"Är du okej?".
Jag hajade till. Vaknade ur mitt dagdrömmande. Där stod han. En vakt i vaktuniform. Vi pratade en stund, jag minns inte vad vi sa men jag minns att jag uppskattade en nykter människas konversation framför alla de alkoholpåverkade drägg som visat intresse tidigare under kvällen.

Vår första dejt var en av de bästa jag varit på. Vi möttes upp för en promenad och jag minns fortfarande pirret som gick genom kroppen när jag såg honom på avstånd.

Så.jävla.snygg

Promenaden var lättsam och uppsluppen. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. Och sen var det vi nästan hela helgen. Framför dåliga filmer. Hand i hand. Läppar mot läppar.

Men det lyckliga har alltid ett slut. Och snart var det dags för honom att åka hem. Hem till sitt liv och där hade jag inte riktigt den platsen som jag önskade.

Vi har träffats efter det. Under en period var han den där killen som jag ständigt halkade tillbaka till. Killen som hämtade upp mig och skjutsade mig på fest samt hämtade mig på krogen efteråt. Allt för att bara få vara min i några timmar.

Och jag tror jag tillät det för att jag så jävla gärna ville vila i någons armar i en liten stund.

För även om ensam är stark så kan en arm ge en den där tryggheten som ensamhet och singelskap aldrig riktigt ger.

Vi var på samma fest. Jag visste sedan innan att du var intresserad. Du hade sagt till en gemensam bekant att du var glad för att jag skulle vara där. Och det gjorde mig upprymd och pirrig. Att just Du visade intresse.

Morgonen efter låg vi bredvid varandra. Tätt ihop och pratade om livet. Vi planerade vår gemensamma framtid på skoj. Vi döpte våra barn och bestämde hur du skulle fria. Och när du lutade dig över mig och kysste mig så kändes det lika självklart som när du tog mitt nummer och skickade första sms:et redan i bilen påväg därifrån.

Du bodde långt bort vilket gjorde det hela komplicerat. Vi pratade mycket i telefonen. Och mycket av min tid gick till att vänta på att höra något ifrån dig. När jag beslutade mig för att åka ner var du lika upprymd och glad som jag.

Det var en fredag i december. Jag åkte tåg ner. Minns fortfarande pirret i magen när jag passerade Arlandas tågstation. Snart där. Snart hos honom.

Ni vet när en skulle vilja stanna tiden och skrika åt sig själv. "Vänd om förfan, här finns inget att hämta". Det här var en sådan gång.

Jag hade väntat i 20 minuter på Stockholms central mitt i natten en fredag när han äntligen dök upp. Jag tror inte jag reflekterade särskilt mycket över det just då. Men han stank alkohol och fick hålla i sig för att hålla balansen. Väl på tunnelbanan somnade han. Och när jag försökte få liv i honom gick det inte.

När han väl vaknade kräktes han på sina byxor och skor. Kräks med klumpar av julbord från jobbfesten han besökt några timmar tidigare. Jag flyttade min väska närmare väggen. Försökte att andas med munnen för att inte kräkas själv utav den outhärdliga lukten.

Han bad om ursäkt när vi promenerade hem till honom. Sa förlåt för att det blev som det blev. Ville bära min väska. Men jag ville inte ha kräks på min väska. Jag ville hem.

Hemma hos honom hängde han ut sina nerspydda kläder på balkongen och sen däckade han på soffan.

Jag la mig i hans säng och grät.

Helgen i övrigt var okej. Han bjöd på allt och var uppenbart generad över hur helgen hade startat. Och där och då tror jag att jag förlät honom. För jag var förblindad av all känslor. Ville så jävla gärna att han skulle vara rätt. Ville ha hittat den där famnen jag sökt i ett år nu.

Så när jag åkte hem och han blev mer och mer avvaktande i sina svar. När vissa dagar gick utan att vi hördes alls. Då visste jag att det var över. Så en kväll ringde jag och bad honom förklara. Och han förklarade så gott en man kan. En man som aldrig pratat känslor. En man som inte riktigt kan det där med att ha en tjej i taget. En man som insett att han inte är redo för något seriöst. Och jag fällde någon tår. Tappade återigen mitt ihoppusslade förtroende för män och klev ur det som en starkare kvinna än någonsin.

Han är förbjuden frukt och kanske är det en av delarna som gör helheten intressant. Vi har träffats några gånger efter den där magiska kvällen på trappen där vi delade på en cider medan månen lyste ovanför våra huvuden. Den där kvällen då vi kysstes för första gången.

Han är något år yngre än mig men kan vara en av de mognare män jag träffat. Hans rejäla ådriga, ärrade händer, hans håriga bringa och hans norrländska tystnad. Det fick mig att känna mig som hemma. Så när jag plötsligt slutar känna. När jag ser hans brister bakom allt det där fina.

Då måste jag ta tag i det.

Vi har lagat middag i mitt kök. Han tar kommandot. Steker köttet, fixar potatisgratängen. Säger inte så mycket. Han är uppenbart nervös. Vi har inte träffats på någon månad. Och under den tiden har jag tappat intresset. Fattat att förbjuden frukt inte är lika spännande efter någon månad som den är vid uppstart.

För honom är det här en dejt och för mig är det ett avslut.

Han dricker en öl till maten. Kanske för att bli mer avslappnad i mitt sällskap. Kanske för att han gillar öl.

Efter maten sätter vi oss i min soffa. Och då lägger han handen i mitt knä och jag vet att jag kan ta handen i min och låta den vara min för evigt. Eller så säger jag sanningen.

Så jag tar hans hand i min. Hans fina ärrade hand. Väderbiten av hans jobb som hantverkare. Och sen säger jag sanningen.

Att det inte blir mer än såhär.

Och sen somnar han på min soffa och sover i timmar innan han reser sig och går. Och när han går ut genom dörren så vet jag att han aldrig mer kommer att kliva in genom den igen.

Jag skojade en del med mina vänner när jag blev singel. Skrattade åt det faktum att killar som hållit sig i bakgrunden de senaste åren plötsligt klev fram och visade sig vara uppenbart intresserade. Det var som att djungeltrumman spelat och plötsligt dansade en hel drös med män framför mig likt upphetsade apor. Till en början uppskattade jag uppmärksamheten. Tyckte att det gav en slags bekräftelse. Att även om inte Han ville ha mig så fanns det andra som var intresserade. Sedan gick det över i att bli jobbigt istället. Jag har blivit dumpad vid ett flertal tillfällen de senaste åren. Ibland på rent utav vidriga sätt. Men det är förmodligen inte i närheten av hur många gånger jag varit den som dumpat.

Det ligger något smutsigt över begreppet one night stand. För mig var det aldrig något smutsigt. Även om jag bara får uppleva det en gång i mitt liv så måste jag säga att den gången var helt fantastisk.

Jag besökte en vän på annan ort över helgen. Vi hade beslutat oss för att gå ut sista kvällen och jag hade gäspat mig igenom en halvtråkig förfest. Jag hade väl inga direkta förväntningar på kvällen i övrigt och kände väl någonstans att kvällen var dödsdömd redan innan den startat. Vi rörde oss ner mot krogen ganska sent. Jag var inte speciellt påverkad men har tagit lärdom av att bra musik kan göra sitt. Han stod vid baren. Vi hade hängt på samma förfest, tillochmed skakat hand tidigare under dagen. Och jag vet inte om det handlade om uttråkan eller begär från min sida. Men plötsligt visste jag bara att det var honom jag ville ha. Vi pratade snabbt vid baren. Utbytte endast några meningar. Talade nära för att överrösta musiken. Första kyssen var fantastisk och självklar. Och snart var vi påväg till min vän. Vi pratade mycket. Antar att det mjukar upp en så pass oimpulsiv person som jag. Också kysstes vi. Massor. Hans mustasch kittlade mot min överläpp och hans bruna ögon var fantastiska. Vi hann aldrig slutföra det vi höll på med. Men det lilla som var, var fantastiskt. Och att sedan få sova på hans arm och omges av mjuka pussar hela natten - det påminde mig om vad jag vill ha.

För mig var det inget smutsigt. Det väckte bara en gnista av liv inom mig.

En gnista som tidigare män släckt.

Jag vet inte vad jag faller för hos män, för ingen av dem jag träffat har varit den andre lik. Jag blev handlöst och hopplöst förälskad när jag var 18. Vi träffades via en gemensam bekant och sedan kämpade han för att få mitt hjärta i månader innan jag vågade släppa taget om tryggheten och slänga mig ut för stupet och låta honom ta emot mig. Det höll i närmare 4 år. 4 år där jag lärde känna mig själv via någon annan. Vem jag var tillsammans med någon. Han lämnade mig en augustidag. Sa att vi inte fungerade längre. Och sedan försökte jag laga mig själv i andras famnar. För jag hade glömt hur man levde utan stöttpelare. Förträngt hur singelskap fungerar.

Den första mannen jag träffade efter honom ser jag såhär i efterhand mest som en utfyllnad, ett slags plåster på ett öppet sår. Någon att skeda med en tisdagnatt. Någon som var gammal men ändå ny. Någon som visste mitt förflutna och gått igenom samma sak. Jag föll för honom mest för att han fanns där när jag upplevde det som att ingen annan gjorde det.

Men för honom var jag inte den enda, så när han bytte relationsstatus på Facebook så började min sorgeprocess om från början.

Igen.