Vi möttes på en förfest. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte allt för stora delar av kvällen. Och han var väl en av delarna som föll bort. Så när jag fick sms och vänförfrågan på fb samtidigt på natten så dröjde det ett tag innan jag förstod vem det var.

Han bodde en bit bort (killar som jag fattar tycke för har en tendens att göra det). Vi skrev mycket. Från början var jag inte alls särskilt intresserad. Det var nog egentligen först när han tog tåget upp en fredagkväll, för att spendera en helg tillsammans med mig, som jag föll.

Första kyssen var lite utav en filmkyss. En uppochnerpuss i min soffa. Sen var jag fast. Det jag föll för med honom var att han inte alls var sådär påstridig som många andra är. Han var mer försiktig. Visade en större acceptans. Var mer.. som jag.

Jag åkte ner till honom redan helgen därpå. Spenderade timmar i hans armar, borrade in ansiktet i hans bröst när han berättade det otäcka som hände i filmen. Höll mig i handen när vi såg på bio. Bjöd mig på middag ute och tog med mig på lång promenad för att visa mig staden. Han var den jag behövde precis då. Den jag letat efter utan att jag vetat om det.

När jag kom hem rann det mer och mer ut i sanden. Han slutade höra av sig och jag kämpade (i mina mått mätta, jag brukar inte vara den som gör allt för stora ansträngningar när det gäller killar). När en vän berättade att han hade en annan tjej så grät jag. Jag vet inte än idag om det är sant. Men jag fortsatte att höra av mig ändå, om än lite mer avvaktande och försiktigt. När jag skrev sista sms:et så kände jag i magen att det var det sista. Vår väg slutade här. Utan förklaringar. Utan någon som helst konfrontation från min sida. Men jag lät det vara så.

Tänkte att jag inte offrar mer för killar än vad de är värda.

Och jag vet inte än idag om han var mer värd än så.