Vi sitter i min soffa. Jag sitter i en obekväm ställning för att inte nudda den hand som han lagt obehagligt nära mitt ben. Jag sneglar på klockan. Undrar när han tänker gå hem. Han kollar på teven och har knölat in min finaste soffkudde under sitt huvud. Den där fina kudden med tryck på som jag har mer som en prydnad än en faktisk huvudkudde. Hur kunde det bli såhär? Första dejten kändes ju bra? Ja nästan för bra? Och nu känns det bara konstigt och obehagligt. Som att han vill så mycket att jag inte vill alls. Efter en timme åker han hem. Och jag pustar ut. Kramar honom snabbt i hallen innan jag låser dörren och lovar mig själv att aldrig mer träffa den mannen igen.

Jag är 24 år. Snart 25. Jag har varit singel i 2 år och 7 månader. Jag har dejtat så pass många killar att jag tappat räkningen och den vanligaste frågan jag får av min umgängeskrets är "har du träffat någon än?". Och jag har inte bara träffat någon. Jag har träffat några. Och här kommer ni få följa dem.

Dejterna.

För alla hittar inte rätt famn vid första försöket.